Här sitter jag vid dator och tittar igenom mina gamla bröllopslänkar och tänker på att vi egentligen skulle ha varit gifta nu om inte det hade kommit andra saker emellan. Ella är främsta anledningen till att det inte blivit något bröllop ännu. Men även efter att vi beslutade oss för att genomföra vårt bröllop trots att jag hade magen i vädret, så kom det andra saker och satte käppar i hjulet för oss. Ibland undrar jag om vi någonsin kommer att bli äkta man och hustru. Det känns konstigt att varje gång uppge olika efternamn när jag blir tillfrågad om mina och Ellas personuppgifter. Först Ella med pappas efternamn och sedan jag med mitt.
Innerst inne drömmer vi väl alla, även jag det erkänner jag, om det där vackra drömbröllopet som blir ett minne för hela livet. Men vad är det som säger att ett drömbröllop måste vara stort och pampigt? Och ett minne för livet blir det väl alltid oavsett var eller hur det äger rum? Det viktiga är väl att vi blir gifta och att vi har vår familj och våra närmsta vänner där att fira och glädjas med oss.
Har man inte så djup plånbok så har man inte och jag skulle aldrig skuldsätta mig för EN dag. För även om det är en viktig dag så är det trots allt bara några timmar det handlar om.
Dessutom har jag gjort om mitt(vårt) drömbröllop så många gånger att jag tappat räkningen, allt från enkelt på en strand eller äng till ”pampigt” på en stor herrgård. Ett av dem involverade t.o.m. ishotellet, men Marcus avskyr kyla. Jag skulle nog kunna bli bröllopskoordinator med alla mina idéer.
Nu är bara önskan att Ella ska kunna vara brudnäbb och det innebär att vi troligen får vänta två år till innan vi kan säga ja, eftersom det inte finns några garantier att hon kan gå nästa sommar. Annars är det främsta målet faktiskt bara att vi slutligen, ibland har det verkat hopplöst, ” ska bli gifta”!
