Livets mirakel

Jag ser på Ella och uppfylls av tacksamhet och lycka över vilken tur jag har haft att hon finns till och mår bra. I veckan blev jag påmind om vilket livets mirakel ett barn är. Hur mycket som faktiskt kan gå fel i processen. En av mina kusiner och hans flickvän skulle ha barn till vintern men fick vid sitt rutin ultraljud veta att något var fel och fick ett akutultraljud i Lund. Det visade sig att barnets bröstkorg inte hade slutit sig och att alla organen befann sig utanför kroppen - i fostervattnet. Det finns ingenting att göra och det måste plockas bort. Mina tankar är hos dem i deras sorg, samtidigt som jag njuter av mitt eget lilla mirakel.
Det som förbryllar mig mitt i förskräckelsen är VARFÖR kroppen inte har tagit bort det i form av ett missfall? Själv tror jag att jag hade klarat av det bättre än att få ett sådant besked. Vet inte vad jag hade tagit mig till om det hade hänt mig. Jag har redan gjort Marcus införstådd med att om det händer Ella något så blir jag förmodligen antingen galen eller följer med henne i graven.