En månad med Ella

Vart tar tiden vägen? Det har gått över en månad sedan Ella föddes och jag kan fortfarande inte förstå att jag har fött barn, att hon är min och är här för att stanna. Förutom att hon växer så det knakar förändras hon varje dag på andra sätt också. Hon har börjat vara vaken längre stunder och kommunikationen oss emellan börjar bli tvåvägars. Hon är pigg och vaken och förutom när hon är hungrig, vilket går från 0-100 på ingen tid alls, så är hon nästan alltid glad. Oftast sover hon hos mig, på min vänstra arm. För att jag inte ska kunna lirka mig bort från henne när hon sover håller hon ett stadigt tag i min tröja.
Vid senaste bvc besöket, i måndags, hade hon passerat 4 kg och vägde 4020 g och var 53 cm lång. Jag är inte förvånad om man ser till hur mycket hon äter, även om tiden mellan målen även den har blivit längre.
Själv kommer jag inte längre ihåg hur jag fördrev tiden innan Ella fanns och upptog min tid. Vad det än var som jag gjorde så finns det inte mycket tid över till sådant nu, får vara glad om det finns möjlighet till att äta eller duscha. Men jag älskar varje sekund av det liv som jag har nu och saknar inte mitt gamla ett dugg.