Ett positivt test

Jag hade den senaste veckan känt mig tröttare än vanligt. Helst har jag bara velat sova hela dagarna och har gått och lagt mig två timmar mitt på dagen de flesta dagar. Illamående har jag varit till och från under flera veckor så det tillät jag mig inte att reagera speciellt mycket på. Jag behöll till och med lugnet när min alltid så punktliga mens inte kom som den skulle i söndags, även om det fladdrade i magen vid tanken att "kanske". Jag sa mig själv att jag skulle ta ett gravtest på måndagsmorgon om mensen ännu inte kommit, men jag bangade när det väl var dags, Rädslan att bli ledsen och besviken var för stark. Igår (tisdag) tvingade jag mig själv att göra det. Bättre att veta och kunna gå vidare än leva i ovishet. Jag var övertygad om att det skulle vara negativt, att jag bara inbillade mig. Jag fick titta både en, två och tre gånger innan jag uppfattade och tog till mig vad som stod – GRAVID.
Första känslan är svår att beskriva. Jag kände mig jublande lycklig samtidigt som jag blev panikslagen. Vad gör man nu?
Jag gick in till sambon, som var hemma från jobbet just den dagen och låg och sussade i sängen så gott, med testet hårt tryckt i min hand. Jag knackade honom på axeln och bad honom vakna. Med ett leende som måste nästan gått runt huvudet räckte jag honom testet. Som den mullvad han är utan sina glasögon kisade han för att kunna tyda vad som stod. Och där stod jag vid sidan om och väntade med nervös glädje. Så for han upp och vi kramade om varandra en lång stund. Sedan följde ett långt samtal om ”vad gör vi nu”.
Vi är båda två medvetna om att tidpunkten egentligen inte är den bästa. Jag läser fortfarande och vi är redan trångbodda i vår lilla 2.5 som det är. Men lyckan är ändå total. Andra har klarat det innan oss och det ska vi också göra.