Förlossningen

På lördagskvällen vid 22:00 tiden upptäckte jag att jag blödde när jag var på toaletten. Jag ringde till förlossningen och vi fick komma in eftersom blödningen var ett tecken på att modermunnen hade börjat öppna sig. Väl inne på förlossningen tog man ctg-kurva på både mig och ”Grodan” och så undersöktes jag. Man konstaterade att jag var öppen ca 3 cm. Något som man tydligen kan vara länge utan att det leder till riktiga värkar utan bara sammandragningar/förvärkar. Vi blev ombedda att stanna en timme för att se om jag öppnade mig mer på den tiden eller om vi trygga kunde åka hem. Istället för en timme blev det två som jag och Marcus tillbringade med att vandra rundor i korridorerna innan jag åter undersöktes. Ingen förändring och vi blev hemskickade med beskedet att komma tillbaka när värkarna blivit regelbundna. Vi var hemma vid 02-tiden och då gick vi rakt till sängs.
Under natten tilltog mina ”sammandragningar” och jag kunde inte sova. Istället låg jag och klockade smärtan och väntade på regelbundenheten som var tecknet på att åka in igen. Vid 05-tiden kom värkarna med en halvtimmes mellanrum. Många tankar hinner fara igenom ens huvud när man ligger vaken och väntar på att ens barn ska komma till världen.
När Marcus vaknade vid 08 snåret hade inte jag sovit en blund på hela natten.
Vi åkte in och man undersökte mig igen, bara för att konstatera att jag inte öppnat mig mer utan fortfarande bara var öppen på ca 3 cm.
Tiden därefter kändes som en evighet. Jag hade ont, var helt utmattad efter en sömnlös natt och började misströsta om det ens skulle bli något barn. Vi vankade i korridorerna, duschade för att lindra smärtan med varmvatten och försökte sova om vartannat.
Vid ett tillfälle gick Marcus ner till kiosken för att köpa oss något att äta och kom tillbaka med en kramdjurskatt från Bukowski som jag döpte till Gulliver, fast mest blev han förlossningskatten.
Vid 16 på eftermiddagen fick jag några tabletter och en spruta mot smärtan så att jag skulle få chansen att sova lite. Så här i efterhand så har vi undrat om jag inte skulle undvikigt en av de tabletterna eftersom den avstannade värkarbetet. Jag lyckades iaf slumra till någon timme. Vid 19 var det skiftbyte och en ny barnmorska undersökte mig. Jag var fortfarande bara öppen 3 cm. Vid 02 på söndagsnatten fick jag en ny smärtstillande spruta för att jag skulle få en ny chans att sova. Enligt Marcus profylaxandades jag i sömnen under värkarna.
Vid 04 vaknade jag av att jag mådde illa och behövde kräkas. Marcus kallade på sköterskan och barnmorskan som tyckte att det var bäst att undersöka mig igen. Till allas förvåning var jag nu öppen 6 cm. Jag fick nya krafter, äntligen var vi på väg någonstans.
Sköterskan ville att jag skulle testa lustgas för att få lindring mot smärtan. Trots att jag protesterade och förklarade att jag fått det när jag hade tandläkarskräck som barn och då blivit alldeles groggig och inte ville vara det när mitt barn skulle komma till världen insisterade hon på att jag skulle ge det en chans. Till slut gav jag med mig. Jag andandes två andetag och blev så illamående att jag åter kräktes. Sedan vägrade jag använda den mer och nöjde mig med att profylaxandas och duscha.
Vid 07 undersöktes jag igen av barnmorskan innan hon gick av sitt skift, men hade då bara öppnat mig 1 cm till. Något som vi då fann ytterst motsträvigt men som vi så här i efterhand har förstått var mycket nog. Det hade trots allt bara gått tre timmar även om det kändes som en evighet.
Jag tror att det var nu som mitt ”a-jävlar-anama”, som man kan uttrycka det, satte in. Överallt runt omkring hörde jag hur andra mammor födde fram sina barn och jag ville inte vänta längre. Från och med då var jag uppe på benen så mycket jag bara kunde och gick och rullade på höfterna för att låta tyngdkraften göra sitt.
Omkring 10-tiden kände jag det som om jag var tvungen att gå på toaletten och bajsa. Eftersom vi på profylaxkursen hade fått veta att detta var ett krysstvärkstecken bad jag barnmorskan att undersöka mig. Till allas, utom min egen tror jag, var jag nu fullt öppen. Här trodde vi att nu var det bara krystningen kvar och sedan skulle vi ha vår dotter hos oss, men barnmorskan informerade oss om att nu skulle barnet först tränga ner i bäckenet och att det kunde ta tre timmar. Det gjorde det som tur var inte. Det handlade snarare om minuter.
Själva krystningsfasen tog ca en halvtimme och kl 10:38 föddes vår prinsessa.
Jag fick upp henne på bröstet direkt och lyckan jag kände kan inte beskrivas med ord.
Lyckoruset jag befann mig i gjorde att jag inte har riktigt koll på allt som hände därnäst men
Marcus klippte navelsträngen, moderkakan kom ut och undersöktes så att den var hel, jag blev sydd (6 stygn) och vår lilla familj lämnades ifred för att knyta an till varandra innan det skulle kläs på, vägas och mätas och födelsefikas.